Det finns många olika system för fasadrenovering liksom många metoder för applicering av putsen. De olika sorterna av putsbruk klassas beroende på hårdhet från A till E där A är den starkaste varianten. Putsbruk består av bindemedel, vatten och ballast och eventuella tillsatser. Ballast kan vara allt ifrån finaste sand till grövre fraktioner beroende på vilken yta man önskar skapa. Ballastens fraktionskurva spelar sedan tillsammans med påslagsteknik och efterbehandling en stor roll för hur ytan eller fasaden ser ut. Generellt sett skiljer man i då på slätputs och spritputs. Den puts som normalt används kan delas i cementbruk, kalkcementbruk och kalkbruk.
Cementbruk (A-bruk) härdar snabbare än kalkbruk, har bättre vidhäftning och är starkare. Att putsa en tegelfasad eller trästomme med cementbruk är direkt olämpligt – cementputsen blir helt enkelt för stark.
Kalkcementbruk (B- C- D-bruk) blev vanligt på 1950-talet, och är den i dag vanligaste formen av putsbruk. En gammal fasad som putsats med rent kalkbruk skall inte bättringsputsas med KC- bruk då det är starkare än kalkbruket och därför riskerar att hålla emot rörelse bättre än kalkbruket vilket ger sprickor till följd.
Kalkbruk (E-bruk) ger en mjuk och svag puts och kan därför ta upp en del rörelser i underlaget utan att spricka eller lossna. Därför blir den faktiskt hållbarare än en hårdare puts. Kalkputs suger upp fukt lättare än cementbruk, men lämnar också ifrån sig fukten lätt när vädret är gynnsamt. Fram till 1900-talets mitt användes i princip alltid rent kalkbruk.
Tunnputs består av plastfärg, med sand inblandat, som läggs på i ett tunt skikt. Tunnputs hindrar inte fuktinträngning till bakomvarande material och skall därför bara användas på väggkonstruktioner som inte innehåller organiskt material.
Oavsett vilken puts som är aktuell tar vi fram rätt produkt för rätt ändamål.